NYLIBERALISM MÖTER NEOKONSERVATISM

Jag har länge funderat på vad det är som driver mig i mitt oförtrutna malande om förändring, nätverksbyggen och förnyelse. -Vad är det jag vill och varför.....? För att hitta svaret har jag koncentrerat mig på vad det är som skett under 1970-1980 talen då jag växte upp och på vilket sätt samhällsutvecklingen sedan cementerats under de två senaste årtiondena. 

Det jag här vill lägga fram och förfäkta är inte på något vis sanningen för alla men det är min alldeles egen upplevda sanning, vilket räcker för mig. För att följa någon slags kronologisk ordning kan vi säga att jag är en produkt av flumskolan och mängdläran som batonghögern vill kalla 1970 talets utbildning för. Jag är också en produkt av en tid då det inte var fult att känna solidaritet med andra. Den här andan fick jag med mig på min resa in i 1980 talet. 

Då högern gick samman för att försöka få bort 1:a maj som helgdag, nynazismen tog sitt första grepp om Sverige och landet förlorade sin oskuld en februarinatt 1986 hände något. -När Svenska Arbetsgivarföreningen, eller Svenskt Näringsliv som de heter idag, piskat fram stämningen som krävdes för mordet på Olof Palme hade något alltså skett även om det skulle dröja många år än innan det gav synliga resultat. -När den svenska poliskåren skålade i champagne över mordet på vår statsminister hade nyliberalismen och neokonservatismen med andra ord för första gången tagit ett synligt handslag. Detta handslag tvingade fram feghet inom folkrörelserna, avreglering av finansmarknaden och avhumaniseringen av Sverige. Detta paketerades i det tidiga 1990 talets lågkonjunktur och jakten på att styra upp de nationella finanserna.

Alla dessa faktorer är det vi idag bär med oss och ser konsekvenserna av. Att det i dagens Sverige finns människor som hoppades på en annan utgång i det amerikanska presidentvalet är helt absurt. Att det dessutom finns sådana människor bland liberaler och socialister är helt sjukt. Men det är neokonservatismens grepp om Sverige som ger utrymme för detta. En marknadsekonomisk moralpolis har på något sätt skapat en mental FRA-Lag. 

Att tala om exakt vad jag vill vet jag inte om jag klarar av. Jag är dock säker på att kriget mot nyliberalismen, nationalromantiken och neokonservatismen är livsviktigt. Om vi inte återskapar ett progressivt förhållningssätt till oss själva och vår omvärld har vi snart istället återskapat ett klassamhälle där trälar bor i statarlängor och den så kallade humanismen tillhandahålls av den kristna bombhögern. Jag tror inte att det möjligt eller ens önskvärt att vända åter till 1970 talet men det kan väl för fan inte behöva ses som överarbetat att vilja återinföra vissa solidariska förhållningssätt till varandra. 

-Vill du leva i det samhälle där vi har marknadsanpassat moralpaniken, återinfört skolagan och gett överklassen tillbaka sitt konservativa tolkningsföreträde? Den som inte förstår vad jag menar vad jag menar med att nyliberalismen möter neokonservatismen behöver bara titta på Jan Björklund (fp). Han är ingen människa, han är en hybrid av dessa två företrädelser. Om du ännu inte fattar så kan du läsa DN. Det är ingen tidning, det är bombhögerns pamflett. 

VERNISSAGE I HUSBY

Idag är det fredag morgon och veckorna går fort fram mellan just fredagen, måndagen och så helt plötsligt fredag igen. Dagens tankeverksamhet ägnar jag åt några hjältar i Husby som slåss för att själva få vara med och påverka sitt boende. Bostadsföretag, politiker och andra världsmästare har historiskt sett kört över dem så nu är de på sin vakt. Det handlar om referenskvarteret på Trondheimsgatan 26-32.

Adalgisa, Jigger, Zandra och många fler bor på dessa adresser och de vill inget annat. Idag håller de vernissage på Trondheimsgatan för att visa sina idéer över hur upprustningen av deras hem ska se ut. För ett år sedan fick de ett brev från Svenska Bostäder där budskapet var glasklart;-Ditt hem ska rustas upp & du måste flytta och så försökte bostadsföretaget att tömma husen för att riva ett av dem. De andra skulle lyxsaneras. Deras krav är endast att få påverka upprustningen och dessutom att ha råd att bo kvar efteråt.

Jag vill här hylla alla som jobbat för Husbyborna det senaste året och då menar jag i första hand Husbyborna själva. De har genom olika nätverk, kulturevenemang och seminarier verkligen mobiliserat för rätten att beskriva sin egen verklighet. Detta utan omvärldens ibland missriktade välvilja eller i värsta fall rena fördomar.

Så idag är det vernissage mellan 14.00-19.00. Jag vet att de boendes tankar för referenskvarteret håller och jag vet att politikernas så kallade "Järvalyft" inte ens är värt pappret det är skrivet på om de inte lyssnar på människorna som bor på Järvafältet. Jag kommer själv att efter bästa förmåga backa upp de människor som nu står upp för Husby både i det aktuella referenskvarteret och i stadsdelen som helhet. 

Släpp kontrollbehovet och lita på människor som är lokalt förankrade är mitt enkla budskap. Kompetensen finns i verkligheten.

Ingen julefrid för hemlösa i Sollentuna

Under måndagen den 24 november firade Sollentuna kommun att det är en månad kvar till julafton med att vräka över tio hemlösa som försökt söka skydd i några husvagnar i kommunen. Under över ett år har politiker, polis och trygghetsmissbrukande villaägare jagat ett mindre antal hemlösa i Sollentuna kommun. Precis en månad före jul kom nu polis och kronofogde och vräkte dem med en timmes varsel i snöstormen.

Jag skäms för att vara svensk, jag skäms över att vara Sollentunabo och det väcker en ilska inom mig när jag ser den cynism vi har skapat i vårt samhälle. När de röstsvagaste och mest utsatta grupperna ska hunsas så finns inga gränser för grymheten. I det aktuella fallet med husvagnarna i Sollentuna orkade inte ens den annars så tama socialtjänsten att hålla tyst. Jorge Castellon som är socialarbetare är mycket kritisk till agerandet i en intervju i Metro. Han säger kort och gott att "-Det tråkiga är att de inte löser några problem. De här människorna försvinner inte." Samtidigt hävdar en byråkrat i form av moderaten Tomas Franzén att det är omöjligt att låta människorna bo kvar på platsen.

Problemet med hemlösheten i Sollentuna och resten av Sverige är att inget görs för att få bort den. Det enda som görs är att mata en massa frivilligorganisationer som skapat en industri kring detta nya trasproletariat. Rolf Nilsson från de hemlösas förening föreläste för några veckor sedan på Café Biblos i Sollentuna och hans dom är hård. Han menar att om vi verkligen ville få bort hemlösheten så skulle vi inte vräka människor och vi skulle istället bygga bostäder.

I den borgerliga alliansens Sverige har vi nu straffbeskattat bort byggandet av hyresrätter, vi står handfallna när marknaden havererat så att byggandet av bostadsrätter stannat och de som vill bygga villor får inga lån. Detta sker samtidigt som ca 630 000 ungdomar beräknas vilja flytta hemifrån de närmaste åren. Bara i Sollentuna kan vi se att andelen ungdomar mellan 10-19 år är dubbelt så många som andelen unga mellan 20-29 år. Detta är alltså ett eskalerande problem som möter handfallna politiker, byråkrater och soppköksfanatiker. Vi håller på att skapa förutsättningarna för kåkstäder och husvagnsgetton i storstädernas utkant. Samtidigt ser vi hur människor i Malmös Rosengård slåss för att rädda sina barn från kackerlackor i totalt havererade hus där privata hyresvärdar satt profiten före underhållet.

När jag den 24 december inväntar julefrid i en värld där Jesus och Kalle Anka förvandlats till samma person ska jag skänka de vräkta människorna från skammens Sollentuna en tanke. Det är vinter i paradiset för en allt större del av invånarna i vårt avlånga land. Kanske finns det ett djupare budskap när Baloo vägrar att föra Mowgli till människobyn nån gång vid kvart över tre på julaftons eftermiddag.

Det kontraproduktiva EU-Etablissemanget

Klev på tunnelbanan vid Rådmansgatan i morse och greppade en Metro. Där dök Göran Greider upp på sidan 6 i sin sedvanliga kolumn. Självklart har han fångat upp hanteringen av Lissabonfördraget i sin text. Hela kolumnen är en hyllning till centerpartisten Sven Bergström som vågar trotsa Maud Olofssons partipiska och i riksdagens omröstning säga nej till fördraget.

Precis som Göran Greider är jag positiv till EU och jag går nog längre än honom i min syn på EU. Jag kan inte ens säga att jag är negativ till ett fördjupat samarbete inom EU även om det trycker tillbaka den "heliga" nationalstaten. Vad jag vill lyfta fram i Greiders text är dock det medborgarförakt riksdagsbeslutet kring Lissabonfördraget innehåller. När ett av Sveriges viktigaste beslut på mycket länge ska fattas tillåts inte medborgarna vara med. Själv hade jag föredragit en folkomröstning precis som på Irland. Är det för mycket begärt så skulle riksdagen fattat beslutet efter 2010 så att vi kunde göra en valfråga av temat. Istället trycks nu förslaget igenom och inte en enda sosse vågar rösta nej i frågan trots att alla vet att Lissabonfördraget delar partiet på mitten och skapar en klyfta till LO-Kollektivet.

Slutligen kan jag därför själv inte heller göra någonting annat än att ge min eloge till Sven Bergström för att han sparkat Maud Olofsson och etablissemanget på smalbenet. Personligen ska jag ta mig en guiness för Irland och hoppas att de röstar "fel" igen om de tvingas tillbaka till valurnorna.

TACK GODE GUD, LÅGKONJUNKTUR

Är det någon i Sverige som reflekterat över att eftertanken återigen fått en plats i samhällsdebatten. Helt plötsligt finns det utrymme i etern för ett visst funderande och en viss reflektion när Handelsmupparna inte riktigt vågar ta ton. 

Jag kan minnas när jag själv var 21-22 år i början av 1990 talet då skiten kollapsade förra gången. Den hårdsmälta lågkonjunkturen öppnade vägen för ett kallare Sverige och frågan är om även 2008 ska få en bitter eftersmak av att neoliberalismen gör ytterligare landvinningar när valparna på Handels vågar ta ton igen. Svaret på den frågan blir vad vi gör det till. 

Vågar vi konstatera att det kanske inte bara är otur att Sveriges ekonomi rasar varje gång vi har en borgerlig regering?

-I så fall vågar vi ställa följdfrågan  varför  kapitalismen ska suga åt sig vinsterna medan socialismen får städa upp efter dem och ta hand om kreditförlusterna.

Vi befinner oss nu i en situation där kapitalismen skakar i sina grundvalar. Den gör det av orsaker som flera ekonomer förutspådde redan för flera år sedan, men de fick ingen plats i debatten. Den analysen bygger på att utan reglering leder kapitalismen till ytterligare spekulation, monopolisering och spänningar mellan olika samhällsklasser. Det är ingen slump att Karl Marx teorier nu dammas av långt utanför de traditionella vänsterkretsarna.

Tack gode gud det är lågkonjunktur bygger på att vi nu vågar bygga grunden för ett hållbart utnyttjande av naturens resurser, vi vågar på allvar ta diskussionen om fördelningen av rikedomen och dessutom vågar fråga oss om kapitalismen klarar ett samhällssystem där välfärden inte kräver en ständigt växande tillväxt. Vi ser idag hur unga allt mer vänder sig bort från det materiella och söker upplevelser i stället. Tänk om vi nu också i en högre grad kunde söka den inre resan och inte enbart bli neokolonialister i vår jakt på en ny upplevelse.

SOLLENTUNA KOMMUN TYSTAR MEDIA

Det är lördag morgon och vi skriver den 22 november anno 2008. Många händelser med direkt eller indirekt koppling till den 11 september håller på att förändra Sverige. Några av oss känner att det inte går åt rätt håll. Makt, kontroll och elitism har tagit ett grepp om individen med ett lokalt, regionalt och globalt perspektiv. Många blir passiva andra letar fram sina mörka krafter och lägger dem på Sverigedemokraterna. Mitt i allt detta går nu Sollentuna kommun ut och dödar förutsättningarna för medborgarnas fungerande lokal-TV med ett förbud mot politisk granskning. Förbudet består i att journalisten och TV mannen Bo Wanngård måste skriva på ett avtal där han avsäger sig rätten till undersökande reportage, annars får han ingen ekonomisk ersättning. 

Resultatet av Sollentuna kommuns krav är att Bo Wanngård inte ser någon möjlighet att med yrkesheder skriva under avtalet och lokal-TV blir av med en av sina duktiga journalister. Alla som känner mig vet att jag många gånger befunnit mig i polemik med just Bo Wanngård för att jag tyckt att han varit för mjuk i sina intervjuer med politiker och chefer för kommunala bolag. Detta hindrar dock inte att jag högaktar honom, och hans rakryggade förhållningssätt gentemot moderaterna i kommunen som nu försökte tvinga på honom en munkavle stärker den uppfattningen.

I spelet kring media driver nu moderaterna en linje för att låta tysta ner all tänkbar kritik mot kommunens politik. Vi blir fler och fler som ser ett mönster där politikerna Thomas Ardenfors och Benkt Kullgard ligger bakom skeendet. Den förstnämnde är en frireligiös pastor som fick människor att skänka hundratusentals kronor till sekten Stockholm Carisma Center innan de gick i konkurs med 12 miljoner kronor i skulder. Som en dammsugarförsäljare lyckades han övertyga människor om att de skulle bli "Kingdom builders". Den andre är mannen som försöker stänga ute alla ickemoderater i Sollentuna föreningsråd från att medverka i samarbeten kring social ekonomi i Sollentuna kommun.

Kära Sollentunabor det är dags att resa på sig.

OM VI VÅGAR ÖPPNA DÖRREN

Min första blogg skulle jag vilja tillägna öppenheten eller snarare kanske rädslan för den. Var står idag samhällets försvarare både i form av den politiska eliten och försvararna av den vanliga människan i form av folkrörelser och andra organisationer.

I en tid då vi alltmer förvandlas från individer till kunder och folkrörelserna alltmer vänder bort från idén till att på ett ytligt sätt förhålla sig till olika nyttoperspektiv håller någonting viktigt på att komma bort. Några säger säkert att det är en tidstypisk utveckling medan andra skyller på ungdomen. Till dessa människor vill jag bara säga att jag tror att det är skitsnack. Det som händer är att varken journalister, politiker eller folkrörelser har någon koppling till människors vardag. 

Skälen till den instängda och unkna värld som Sverige riskerar att förvandlas till bottnar i bristen på tillit. Alla talar om politikerföraktet, -jag vill tala om medborgarföraktet eller i olika organisationer för medlemsföraktet. När nu t ex Socialdemokraterna med stöd av LO ställer sig bakom Lissabonfördraget hör jag röster över allt bland fackets medlemmar och förbund som inte känner igen sig. Min fråga är varför Irland vågar lita på sina medborgare och hålla en folkomröstning i frågan medan Sverige inte gör det. Nästa fråga är om det är konstigt om detta medborgarförakt föder ett visst politikerförakt. 

Exemplen är många men vad jag vill komma åt är den rädsla som finns för att öppna dörren för varandra. Varför vågar inte etablerade folkrörelser samarbeta med nya nätverk där många unga finner intresse att engagera sig. Varför vågar vi inte låta nätverkens probleminriktade arbetsform ersätta de hierarkiska strukturer som finns på tidningsredaktioner, inom politiken och i folkrörelserna. Kan det vara så att de gatekeepers som sitter på de tunga posterna har blivit mer rädda om lönen och positionen samtidigt som strukturen gör att organisationsegoismen stänger våra ögon.

Av de analyser jag sett kring Barak Obama är det speciellt en slutsats jag fastnar för och det är gräsrotsperspektivet. Barak Obama blev intressant för att han vågade släppa kontrollen och lita på människorna. Han krävde inget monopol för sina tankar, han gav en vision för var och en att arbeta fritt med. Den som fattar det kan förändra Sverige.

Johan Flyckt

Hej och välkommen