Kapitalismens fall

När någonting drivs till sin yttersta gräns riskerar det alltid att gå sönder. Det är det som nu skett med kapitalismen och marknadsekonomin. En av de faktorer som den borgerliga regeringen ägnat sig åt är de hysteriska privatiseringarna. Dessa har gjorts helt på ideologisk grund och därför kan ingen säga att den sittande regeringen inte är medskyldig till det som händer.

Min grundtes är att vissa saker inte ska, bör eller t o m kan privatiseras och det finns flera skäl till det. Områden jag talar om är vård, skola, omsorg och viss infrastruktur. De två viktigaste orsakerna till min ståndpunkt är att när denna privatisering görs försvinner för det första den gemensamma välfärden som ger grundtryggheten i ett samhälle och för det andra är detta områden där marknadsekonomin inte kan få fullt genomslag. Vad jag menar med fullt genomslag är att en privat skola eller ett privat vårdhem inte kan påverka sina intäkter per elev eller patient, så det enda sättet att öka vinsten är genom att skära ner i pengar och kvalitet. Om lilla Kalle får fler lärarlösa studietimmar så ökar vinsten eller om gamla Agda får rulla sig i sin egen avföring några timmar till så ökar också vinsten. Bättre läromedel eller ökad omsorg ger däremot ingen avkastning och då skriker de omättliga asgamarna på börsen.

Det jag säger är inte att all verksamhet inom vård, skola och omsorg måste bedrivas i kommunal eller statlig regi. Det jag däremot säger är att dessa områden måste lyftas bort från det privata vinstintresset. Då individens bästa sker på bekostnad av kollektivets bästa så hotas nämligen hela det kapitalistiska systemet. I vårt grannland Danmark har t ex friskolor varit tillåtna under lång tid men de måste drivas som stiftelser utan vinstintresse. Kan vi i Sverige utveckla ett sådant system, med hjälp av både traditionella kooperativa tankar och moderna tankar kring socialt företagande, så kan vi för samma kostnad både öka kvalitén och antalet arbetstillfällen.

Låter vi den sittande regeringen fortsätta sina privatiseringar där våra skattepengar till vård, skola och omsorg inte kommer verksamheten tillgodo utan istället blir aktieutdelning och privata vinster är vi illa ute. Då faller den gemensamma välfärden och därmed vår grundtrygghet och vi skapar ett samhälle som prövades och rasade samman på 1800 talet under namnen Manchesterliberalismen och/eller nattväktarstaten. Med sina privatiseringar hotar den svenska högerregeringen att skapa en situation där den internationella lågkonjunkturen och finanskrisen eskalerar ytterligare på vår egen bakgård.

GOD JUL

Det är julaftonsmorgon och jag har nyligen avnjutit Börje Ahlstedt och hans rätt underbara monolog direkt ur julevangeliet. Sitter här med lite julklappar att slå in men det har i princip fått stanna vid presenter till brorsbarnen och min gudson. Det är inte lätt och veta vad som gäller så det är bara att göra sitt bästa och hålla god min.

Tänkte idag bara önska er alla en riktigt god jul och skicka med en liten tanke. -Idag är det som värst för den som är ensam. Det är också som värst för barn som lever i dysfunktionella familjer där våld, alkohol och droger lägger sig som en kvävande våt filt över det vi kallar julstämning. I min egen kommun Sollentuna har vi flera hemlösa som dykt upp i TV på olika sätt. Jag vill att vi alla skänker även dem en tanke.

Livet är inte alltid enkelt men det finns alltid hopp. Börje Ahlstedt och Helle Klein konstaterade i TV att vi ibland lägger för mycket tid vid saknaden och för lite tid till att våga längta. Jag kan själv känna att jag ibland inte vågar längta eftersom besvikelsen då blir större när jag inte når fram, men så kan vi inte leva våra liv. Då blir man som en grå i ett stim av sill.

Slutligen kan jag bara konstatera att det finns någonting med traditioner som är spännande. De fungerar som något slags sammanhållande kitt i våra liv. Traditioner håller fast vid det gamla men de förändras också ständigt för att överleva. Till alla er som läser dinlokaltidning.se och denna blogg vill jag bara säga tack. Även vi ska förändras tillsammans hoppas jag, men vi ska också våga hålla kvar vid och renodla det som är bra.

God Jul

NATIONER OCH NATIONALISM

Ibland kan julen spela spratt med mig. Oftast blir det i nostalgins tecken och jag kan till och med höra min schäferhund Saschas krafsande på balkongdörren fast hon bytte planhalva redan 2002. Ett annat exempel på nostalgins märkliga lekar är att jag ibland hittar mig själv grävande bland gamla böcker i bokhyllan. Böcker som jag inte läst på länge men som betyder mycket väcker en slags märklig återuppväckt nyfikenhet. En sådan bok är Nationer och Nationalism av Eric J Hobsbawm.

Det märkliga med böcker är att de har sin egen historia. Både poeter och filosofer har vid olika tillfällen hävdat att en text blir verklig först i mötet med läsaren. Det är helt sant men i min värld uppstår också någonting i kontexten där boken finns. När det gäller Eric J Hobsbawm så speglar han den tid då jag faktiskt utvecklades mest som individ. Det var under min tid på komvux där jag mötte en mentor i Ella Merling. Hon kom att betyda oerhört mycket för min personliga utveckling och det var också hon som valde ut Nationer och Nationalism till en kurs hon själv satt ihop. Kursen gick gick under namnet Humaniora och det var en slags fördjupning av samhällskunskap, historia och religion. Det var i denna miljö där Ella försökte förmå oss att se på världen ur ett mer holistiskt perspektiv som Hobsbawm verkligen lyckades bryta igenom mina fördämningar. I en värld där vi inte ens anar hur mycket vi påverkats av den västerländska nationalromantiken från slutet av 1800 talet och fram genom två världskrig löser Hobsbawm upp trådarna. Hans tes är i princip att nationer inte är någonting mer än en mänsklig konstruktion och nationalismen är verktyget för att hålla ihop skapelsen.

Vad är det då Hobsbawm vill att vi ska se. -Jo att vi går in i en tid då kanske nationalstaterna i allt högre grad har spelat ut sin roll. Nya unioner som EU och multinationella företag tar allt mer över. Sedan boken kom ut 1994 har dessutom de globala rörelserna som bl a World Social Forum och Attac på allvar klivit in på banan. Miljörörelsen har funnits där länge. Vad som är tydligt är också att vi inte ska se skeendet som någonting av ondo. Tvärtom så har nationalismen från att ha varit skapelse ur upplysningen i slutet av 1700 talet som främst hyllade det oförstörda bondesamhället blivit en ondskans makt nära besläktad med rasismen. En av Hobsbawms viktigaste slutsatser är att nationalismen och rasismen är tätt sammanflätade. -Jag är inte rasist, men.............och så en jävla massa floskler om vad som är svenskhet är hur det låter i vanliga livet.

Nu har jag förmodligen retat upp både nationalromantiker och mer hårdhudade rasister. Det viktigaste argumentet de skaffade sig efter att en del etniska massutrotningar svärtade ner rasbiologin är att språket är den kulturellt sammanflätande länken som för ett folk samman. Det är med andra ord därför som nationalstaten finns och nationalismen är sund i deras värld. Men Hobsbawm krossar även den myten. "-Tvärtemot vad en nationalistisk myt vill göra gällande, är ett folks språk inte grundvalen för dess nationella medvetenhet utan, med Einar Haugens uttryck, en kulturell artefakt" säger han provocerande. -Vad betyder då det? Hobsbawm exemplifierar med länder som Finland, Norge, Irland och Indien hur just språket konstruerades eller återskapades just som ett verktyg för att markera nationell särart gentemot andra. I Finland brydde sig ingen om finskan förrän på 1860 talet då man ville markera sin särart från det imperialistiska Sverige. I Norge kom detta skeende inte igång förrän på 1890 talet, alltså bara femton år innan unionen med Sverige upplöstes. Indien lärde sig av Irland hur man använde ett nygammalt språk för att markera sin särart från den gemensamma förtryckaren under Union Jack.

Dessa tankar var centrala när jag, Lasse Håkansson och Jon Leimer 1999 lade grunden till www.dinlokaltidning.se . Tanken var att sätta in Sollentunas medborgare i ett större perspektiv. Vi är en del av världen och inte bara en del av ankdammen Sverige. I en tid av globalisering och migration både till och från Sollentuna krävs en holistisk livsåskådning. Världen påverkar oss, och vi den. Nationalstatens filter får allt svårare att spela någon betydande roll.

ORSAK ELLER SYMPTOM -Vad är viktigast?

Igår hade jag min första lediga dag av en närmast oändlig julledighet. Tänker inte sätta min fot på jobbet förrän den 12 januari. Jag reflekterade över hur skönt det var innan jag bestämde mig för att smyga ner till Figges i Edsbergs Centrum för en kopp kaffe. Samtidigt smög det sig in en liten känsla av saknad och jag kunde först inte identifiera vad det var som jag saknade. Snart smålog jag dock när jag insåg att det var mina morgonresor med 526an som saknades. Dessa resor var nämligen ett mindre helvete för några månader sedan då man tvingades lyssna till Yuppitugget kring vilka fonder som var veckans klipp hela vägen fram till Sveavägen och Handelshögskolan. Men sedan hände något och nu är det ganska stukade små gossar och töser som kliver av bussen och sedan upp för skoltrappan. Kanske är de för unga för att förstå att denna nedgång är perfekt i tid för att nästa börsrally ska börja när de slutar skolan. Hur som helst så är skadeglädjen den enda sanna glädjen så när kapitalismen får sig en tjuvsmäll så ler herr Flyckt.

Det var nu inte det som denna lilla historia skulle handla om utan en diskussion om den svenska journalistiken. På Figges mötte jag nämligen Erland, en annan stammis på fiket som arbetat med internationella uppdrag åt militären under en herrans massa år. -Johan du som är kommunist läs DN Kultur idag så får du stöd för dina teser sa han och log innan jag ens hade hunnit skvimpa i mjölk i kaffet. -Jag är nog inte kommunist log jag men visst ska jag göra ett undantag och bläddra i nyliberalismens bibel om du vill kontrade jag. Eftersom jag har en ganska pacifistisk hållning till militära uppdrag så har vi alltid haft en hel del att diskutera, och jag har stor respekt för Erland då han är en av alldeles för få idag som kan göra analyser av längre historiska skeenden. -Kulturen sid fyra förtydligar Erland.

Jag får upp tidningen och där hittar jag artikeln som är skriven av Stefan Jonsson eller något liknande. Artikeln handlar om hur svensk media i en internationell jämförelse hanterar finanskrisen och den påföljande lågkonjunkturen. Jämförelsen har ett visst fokus mot Tyskland och Frankrike med tidningar som Die Zeit och Le Monde Diplomatique i blickfånget. -Varför diskuterar svensk media bara symptom och plånboksfrågor, medan den internationella median diskuterar orsakerna bakom kapitalismens kris ur en mer teoretisk utgångspunkt är artikelförfattarens grundtema. Dessutom får han till en intressant avslutande twist kring fenomenets eventuella konsekvenser vid nästa val. Han menar att om vi för en diskussion på samma sätt som i bl a Tyskland och Frankrike så kommer vi att hitta lösningar men om vi fortsätter den svenska plånboksdiskussionen så kommer vi bara att lyfta in Sverigedemokraterna i riksdagen.

Jag kan bara konstatera att Erland hade rätt. Jag delar både frågeställningar och svar i artikeln och den ger mig nästan en euforisk känsla. Det finns hopp än om en sådan artikel till och med får plats i Sveriges mörkblåaste högertidning. Problemet i Sverige är dock inte bara styrt till medierna. Problemet är att i hela världen ser man nu över Karl Marx skrifter för att leta historiska perspektiv kring kapitalismens kris. Men på Handelshögskolan i Stockholm och på andra ekonomiska institutioner i landet så brändes väl hans material på bokbål redan på 1980 talet. Varken medierna eller universiteten i Sverige styrs av rationellt handlande utan av en religiös nyliberal dyrkan av kapitalismen och politikens frånträde från arenan. Därför förmår ingen att göra någon analys, istället får vi ägna oss åt lösnummersäljande sensationsjournalistik kring olika plånboksfrågor.

Priset för att svensk media inte vågar diskutera bristerna inom kapitalismen och vilka eventuella alternativ till förändring som finns är uppgivenhet. Uppgivenheten hos ungdomar, den ensamma mamman och fattigpensionären är den näring som ska bära Sverigedemokraterna in i riksdagen. -Det är med andra ord hög tid att bryta den religiösa kopplingen till både nyliberalism och neokonservatism och börja tänka progressivt. Annars sitter vi där med farliga puckon i våra beslutsrum.

-VEM ÄR TOMTEN?

Jag sitter på en liten sten någonstans i skogen och jag funderar på den larmande staden, industrisamhället och övergången till dagens monumentala jakt på upplevelser. Framför mig har jag en liten brasa och jag tänker på tiden för min egen högkonjunktur för några hundra år sedan. Då hade jag en naturlig plats i samhället och jag tog hand om ondska och godhet på gårdarna runt om i världen. Redan under midvinterblotets tid fanns det också en värdighet och respekt för min personlighet vilket visade sig med en tallrik gröt och en allmän vilja att hålla sig väl med mig.

Allt det där är länge sedan nu men jag fanns med i periferin långt innan dess. I den instängda och trångsynta kristna världen har man retuscherat bort mig ur evangelierna och de andra skrifterna i bibeln. Inte heller muslimerna vill erkänna att jag följde Muhammed på hans vandringar med ändlösa ökenkaravaner. Men det är väl inte mycket jag kan göra åt det medan jag nu sitter och petar lite i elden för att få upp värmen från den röda glödbädden. Jag ser i eldhavet bilder från den tid då Jesus föddes och tog sin rättmätiga plats för mänsklighetens bästa, bara för att sedan bli uppspikad på Romarnas kors. Jag ser hur systrar och bröder inom de semitiska religionerna svikit Abraham, Jesus och Muhammed i småsinthetens namn. Sunniter och Shiter dödar varandra inom Islam och inkvisitionens sår inom kristendomen har inte läkt än trots att det är sjuhundra år sedan kristna på allvar slaktade varandra i religionens namn. Jag vet inte ens om jag längre vill uttala staten Israels namn efter vad de nu gör mot sina palestinska systrar och bröder. De om några borde väl veta bättre efter den kristna slakten av judar i mitten av det förra århundradet. -Vad har hänt med den mänskliga varelsen, ni glömmer ju bort era misstag under en enkel mansålder?

Hur som helst så satt jag mig inte och skrev för att få uttrycka min bitterhet. Jag ville ju ge er svaret på vem jag är. Jag vill först säga vad jag inte är och det är den materialiserade formen av Santa Klaus som vissa kallar mig. För det första fanns jag långt före kristendomen, men det var ju snällt av dem att vilja helgonförklara mig, och för det andra så har jag aldrig sett som min uppgift att dela ut presenter till överflödets systrar och bröder. Några fler vedträn på elden och sedan tända en pipa med riktig tobak, sådan som bara farizeerna använde för att se in i framtiden. -Jag kan inte låta bli att tänka på både Jesus och Muhammed som hade en oerhörd känsla för att tala i tidsenliga bildspråk för att få er att förstå, men det där har ni ju helt missat poängen av eftersom ni försöker använda samma bildspråk flera tusen år senare. Om jag själv idag skulle försöka mig på att tala om vem jag är så att ni förstår så skulle jag väl hävda att jag tillhör en slags referensgrupp som är tillsatt för att utvärdera ert civilisationsprojekt. Utan att avslöja vilka de övriga delegaterna är i referensgruppen och hur våra diskussioner löper så skulle jag ändå vilja ge några tips och reflektioner kring hur ert arbete fortskrider.

För det första är vi oerhört oroade över er historiesyn. Ni utgår från er själva och ni ser tidens gång som linjär när ni borde se den cykler.

För det andra har ni helt missat behovet av en hållbar utveckling. Det handlar om miljöperspektiv men framförallt handlar det om er bristande förmåga att ta tillvara goda erfarenheter. Er linjära tidsuppfattning har fått er att uppfinna samma hjul tusentals gånger vilket tagit er tid från andra viktiga upptäckter. 

För det tredje så har ni ett bekymmer med er bristande förmåga till öppenhet och delaktighet vilket ger er problem då ni pendlar mellan olika ytterligheter. De senaste trehundra åren har ni t ex styrts av det ni kallar för den västerländska civilisationen. Ni förkastar allt utom era pengar och ni ser inte att ni utrotar hela er planet bara för att några få ska få leva i överflöd. Dessutom lider 80% av er befolkning under ett förtryck och en fattigdom som bekostar denna rikedom. Från att ha låtit kyrkans prästerskap ha en total makt över tolkningen av världen under mer än femhundra år har ni nu överlåtit denna överhöghet till det ni kallar vetenskapen, dessutom har ni börjat att dyrka det fenomen som ni kallar marknaden som om det vore en ny naturreligion. Ni missar ju att det är ett fenomen som ni själva skapat för att gynna några få.

Sist men inte minst vill vi dock ge er en kort men positiv reflektion. Det är hur ni inte minst i den lilla remsa ni visst kallar Sverige har haft små embryon till en god syn på era unga samhällsmedborgare. Tyvärr så har ni svårt att själva se det och riskerar nu att rasera alltihop. Ni har de senaste trettiofem åren försökt lära de små att tidigt våga vara kritiska och granska det som sägs. På vissa ställen har de till och med kunnat få lära sig att fantasin är viktigare än kunskapen. Detta är centralt eftersom det är fantasin som kan få oss att tro på det möjliga istället för att fastna i det omöjliga. Lär er nu av det och bli inte skrämda när barn och unga vågar kritisera era gärningar, då finns det hopp.

Nu slocknar elden och jag ska försöka att sova en stund. Jag hoppas att ni kan leva med mina små synpunkter och min kritik. Det är svårt att tillhöra denna tysta referensgrupp utan att försöka hjälpa er lite på traven. Kanske blev det inte så mycket en förklaring av vem jag är men kanske fick ni i alla fall en liten bild.

ÖPPENHET FÖR ENGAGEMANG OCH KVALITET

Häromdagen fick jag två tidningsartiklar av min vän och kollega Janne Hanspers. Den ena var från DN och den andra från Aftonbladet. Den första handlade om rektor Lars Gustavsson som hänvisade till öppna beslut som en väg mot kvalitet och den andra var en krönika av Belinda Olsson som undrade vad vi skulle med alla mellanchefer utan mandat till. Detta fick mig att tänka till över kontrollbehovet bland makthavare, näringsliv och folkrörelser.

När jag först läser om Lars Gustavsson som idag är hyllad rektor på Nya Elementar så slår det mig hur jävla enkelt allt är egentligen. -Nyckelordet är öppenhet konstaterar han samtidigt som han med självklarhet hävdar att synliggörande och deltagande i beslutsprocesser är en förutsättning för att uppnå kvalitet. I artikeln framgår också med all önskvärd tydlighet att han inte heller drar sig för att till och med anmäla sig själv och sina tillkortakommanden till arbetsmiljöverket när något går snett. Allt i öppenhetens namn.

Detta om hur saker och ting borde vara, och som jag tror att det framgår ovan så krävs det ingen Einstein för att räkna ut att strategin är lyckosam. Nu till hur det är i verkligheten och Belinda Olssons konstaterande att hela Sverige har fastnat i ett regisserat varumärkeshelvete. Detta får till konsekvens att hela makteliten, näringslivet och folkrörelserna sitter med en hel hög mellanchefer utan mandat till någonting. Inte en fråga från media, medborgare, kunder eller medlemmar kan passera utan att varumärkesstrategen ska tillfrågas. Det går inte ens att rapa utan att först kolla av hur det stämmer med den grafiska profilen.

-Varför är det då så här frågar sig allt fler. Svaret handlar om makt, strukturer och ett sjukligt kontrollbehov som tillåts äta sig in precis överallt. Priset är ett förödande vakum där gatekeepers och företrädelsevis män på höga positioner kissar på sig om de släpper taget. Vapnet mot det är synliggörande och breda kommunikationsytor.

Oavsett om du befinner dig inom politiken, i näringslivet eller inom folkrörelsen bör du ställa en rad krav för att nå bättre resultat. -Kräv ramar, riktlinjer och kvalitetskriterier som är gemensamt beslutade. -Kräv maktspridning genom processgrupper och öppna nätverk. -Kräv ett demokratiskt transparent beslutsfattande. -Slå sönder alla vattentäta skott mellan enheter och organisationsled. 

Då skapar du breda kommunikationsytor och ett kreativt synliggörande som leder till både engagemang och kvalitet. -Lätt va!?...

-VAD ÄR TRYGGHET?

Alla som idag ropar på förstärkt polis, mer övervakning och digitala system som ska kunna registrera varje steg vi tar grundar sin analys på en växande otrygghet. Problemet är att dessa intelektuellt svaga analyser bygger på en given koppling mellan trygghet och säkerhet. Den kopplingen finns inte menar jag. Däremot finns en strukturell koppling till klass, kön, ålder och bakgrund. En annan del av den upplevda tryggheten bygger på egenmakt och hur beslutsfattarna behandlar dig och ditt område.

Nyligen släppte Stockholms stad ut en rapport som heter Trygg i Stockholm? Där kan vi se att den farligaste platsen är Norrmalm men det är inte där folk är otryggast. Där kan vi också se att unga män är de som utsätts för flest brott men det är också de som är tryggast. Rika är tryggare än fattiga och de med social anknytning till sitt område är tryggare än de som inte är integrerade.

I rapporten från Stockholms stad ser vi gång på gång hur analysen av problemen i våra så kallade utsatta områden inte riktigt stämmer med verkligheten. Visserligen finns där problem men den största delen av problemen är i mina ögon traditionella ungdomsproblem. Ser vi till de redovisade demografiska kurvorna och vilka faktorer som i miljonprogramsområdena lyfts fram som otrygghetsskapande så ser vi en koppling mellan skadegörelse och en hög andel tonåringar. Det är samma problem som hemma i Sollentuna där jag bor. Dvs att i vårt lilla Wannabe-villaområde Viby finns det mycket ungdomar och där har det de senaste åren varit stökigt.

Om jag återvänder till Stockholms stad så sticker Östermalm ut på en punkt. Där är nämligen påträngande tiggeri en av de otrygghetsskapande elementen. -Kan det möjligen vara så att gåslevern smakar surt när man måste kliva över svältande och frysande människor på vägen hem från NK. I så fall kan jag meddela att klass, kön, ålder och bakgrund är det som spelar roll för en upplevd trygghet så det kanske inte är så konstigt. Det är detta som avgör om du har någon tro på din möjlighet att påverka din egen framtid.

-VEM GRANSKAR MAKTEN?

Under ca tio år har jag varit en av de drivande krafterna bakom www.dinlokaltidning.se och många har undrat vad jag har fått ut av det. Svaret på den frågan att jag till viss del inte vet men att det ger mig en slags känsla av befrielse. Så är det inte minst när någon ibland dyker upp i Sollentuna Centrum eller någon annanstans och tackar för det man gör. Om vi istället leker med tanken att ställa om frågan kring vad jag får ut av det och istället frågar vad det är som driver mig, så blir svaret en fråga; -Vem granskar makten?

Sedan början av 1990 talet har jag drivits av en stigande irritation över hur makthavare medvetet kringgår lagar och förordningar. Detta sker ibland för privat bruk men framförallt är det kommuner och andra instanser som utnyttjar luckor i lagen för att uppnå sina ideologiska mål. Lever man som jag dessutom i förorterna till vår huvudstad så är mediaklimatet helt dött och där finns bara reklambladet Mitt i och kommunens egna propagandablad. Sedan vi startade web-tidningen www.dinlokaltidning.se 1999 så har det hänt flera gånger att journalister från Mitt i hört av sig till vår redaktion och velat att vi ska ta upp saker som de själva inte får ta upp. -Det kan hota annonsmarknaden är visst motivet. Konsekvenserna av en media som helt abdikerat för marknadskrafterna och inte längre har någonting med den tredje statsmakten att göra är att den demokratiska insynen försvinner.

Under perioder har vi de senaste 10 åren haft en fungerande lokal-TV i Sollentuna där jag bor.   Där gjorde jag tillsammans med författaren Lennart Högman en rad granskande studioprogram åren 2005-2006. Programmen syftade till att grilla makthavare och högst på listan stod ledarna för de politiska partierna. Allt gick bra och vi fick mycket beröm ända tills vi kom till det moderata kommunalrådet Torbjörn Rosdahl, då var det stopp. Han och hans parti hade nämligen både släktband och ekonomiska relationer långt in i det producerande mediabolaget samt en total kontroll över Lokal-TV föreningens styrelse. Programmet stoppades först under en hel månad för att sedan censureras och det var Rosdahl (m) själv som skapade dekreten för detta. Nu är frågan kring Lokal-TV i Sollentuna åter aktuell då Torbjörn Rosdahl (m) avkräver producenten av TV en klausul som förbjuder honom att kritiskt granska kommunen.

Jag har ovan försökt beskriva en situation som kan uppstå i våra lokalsamhällen men frågan är högst aktuell både nationellt och internationellt. Hela journalistkåren börjar idag alltmer likna renässansens konstnärer. Det gäller att prostituera sig för makten annars blir det tomt på kontot, och frågan kvarstår; -Vem granskar makten?

NÄR POLITIKER TROR ATT DE ÄR FÖRETAGSLEDARE

I Sollentuna lever vi idag i ett ickedemokratiskt samhälle där det moderata kommunalrådet Torbjörn Rosdahl (m) inte vill erkänna sitt politiska ansvar. När han slaktar den öppna insynen i kommunen genom att tvinga Lokal-TV producenten att skriva på ett förbud mot kritiskt granskande verksamhet har vi ett trendbrott i vår kommun. Under lång tid har vi nämligen haft någon form av publicistisk frihet.

VD Wannabe

När Torbjörn Rosdahl blir intervjuad i Radio Stockholm så jämför han sig själv med en Vd på Volvo. Analysen bygger på att -En Vd skulle väl inte finansiera negativ information om det egna bolaget. Ur det perspektivet har jag svårt att se hur liberaler och andra som fortfarande försvarar de demokratiska värderna ska kunna följa Rosdahl och den kristna bombgeneralen Thomas Ardenfors. Eller vill de också avskaffa demokratin och kommunallagen till förmån för aktiebolagslagen.

Varför jag nämner Ardenfors i denna artikel är att han snart har alla uppdrag i kommunen. Han är propagandachef i Moderaterna, han sitter i nämnder och han är snart projektledare i vartenda jävla jippo som finns i kommunen. Att han är duktig på att ta plats vet vi då han körde Livets ords utbrytarsekt Stockholm Carisma Center i konkurs med 12 miljoner i skulder vilket gav brysk kritik i den kristna tidningen Dagen. Inte ens Runar Sörgard tycktes känna det moraliskt försvarbart att hänga kvar i församlingen. Min slutsats är därför att det också är Ardenfors som ligger bakom strategin att tysta ner Lokal-TV och journalistiken i Sollentuna till förmån för sina moraliska program som rullar under namnet Studio Sollentuna.

Min fortsatta analys är att Rosdahl knappast kan bli långvarig som kommunalråd i Sollentuna om han inte vill se sig själv som politiker. Hotet kommer dock ej utifrån utan jag tror att han blir ersatt av Thomas Ardenfors själv. Denne man har med sitt järngrepp om informationen i Sollentuna skaffat sig samma Pole-Position som Stalin införskaffade i början av 1920 talet. Läser man mellan raderna i hans blogg så ser vi också en tydlig vilja att flytta fram sina egna positioner.

Det är den politiska oviljan till ansvar som bäddat för den ekonomiska krisen

Det symptom som Rosdahls inslag i Radio Stockholm visar på är de borgerliga politikernas vilja att ta ansvar för det politiska arbetet. En rad liberala ekonomer hävdar att den ekonomiska krisen bottnar i en brist på reglering av marknaden. När Rosdahl nu inte ens vill separera sitt kommunala uppdrag från vilket jävla chefsjobb som helst förstår vi hur det gått till. Det handlar om att undvika transparens där medborgarna får insyn, det handlar om att ersätta kommunallagen med aktiebolagslagen och det handlar om att predika istället för att informera.

EN PISSNÖDIG RESA GENOM STOCKHOLM

En måndagsmorgon i livet....

Kliver ur sängen och beger mig ner till Figges konditori i Edsberg. Träffar en gammal kompis så det blir en kaffe extra, något jag snart ska få ångra. Vi snackar lite skit, stämmer av läget bland en del gemensamma bekanta och så tack & hej. Dagens schema säger mig att jag ska vara i Solna nån gång efter tio för att bygga lite nätverk och se hur landet ligger.

Redan när jag lämnar Figges känner jag att en toalett inte vore helt fel men eftersom jag är både född och uppvuxen i Edsberg så vet jag att det inte går att göra något åt det i min del av världen. På helgerna smyger folk ner och pissar på Edsbergsskolan men att göra det en måndagmorgon kan nog leda till ett åtal för pedofili. Jag konstaterar snabbt att jag får uträtta mina behov när bussen tagit mig till Sollentuna station och pendeltåget. Väl inne på Sollentuna station ser jag att man måste be personalen i spärren att öppna luckan, och det kostar fem spänn. Problemet är att det inte finns en jävel i luckan. 

Okej så jag väntar på pendeln med ett smygande magknip som alltid hemsökt mig om mina behov är tillräckligt starka. Tanken säger mig att jag ännu inte uppnått den aktningsvärda åldern att jag inte ska kunna hantera att vara pissnödig i en kvart till. Tåget kommer och jag försöker hålla god min i en konversation med en ytlig bekant som dessutom träffar en granne. Jag får en del frågor om vilka TV-Kanaler som sänder vilka fotbollsligor och jag lyckas svara utan att bli våt om benen. Väl framme vid Solna station gör jag personbästa upp för rulltrappan bara för att mötas av en röd jävla skylt på muggdörren som säger "Felanmäld".

Nu börjar det bli kris och jag tänder en cigg bara för att skingra tankarna. Jag börjar min promenad bort mot Solna centrum. Jag ska till ABF huset på Skytteholmsvägen men inser att Solna Centrum måste ha en toalett och det ligger på vägen. Väl inne i centrum börjar jag leta. Det finns allt utom toaletter och nu börjar jag bli pissed off på hela samhället. Just då dyker det upp en stackars tonårstjej som säljer elavtal till något nytt mirakelföretag. -Vill du tjäna pengar och teckna ett nytt avtal frågar hon. -Kan du hjälpa mig hitta någonstans att pissa så ska jag ta vilket jävla elbolag du vill svarar jag och ler. Hon ser först förvånad och nästan rädd ut men sen ler hon medlidsamt och jag inser att även hon måste ha varit pissnödig någon gång i livet. Just i detta läge visar gud att han/hon verkligen finns och jag hittar en handikapptoalett. Det kostar fem spänn och in kommer jag på Nordeuropas skitigaste och äckligaste toalett men just denna morgon hade jag kunnat befinna mig var som helst bara för att få uträtta mina behov.

Nypissad och med en nästan euforisk känsla lämnar jag Solna Centrum för Skytteholmsvägen. Då börjar jag bli riktigt irriterad. Alla politiker, bostadsföretag, poliser och socialarbetare pratar sig hesa om trygghet. Dessutom tar de människorna som gisslan och hävdar att de är rädda. Allt detta görs för att få sälja säkerhetsdörrar, sätta upp kameror och stifta FRA-Lagar. Om det är något som hotar tryggheten i ett samhälle är när enkla simpla samhällsfunktioner slutar att fungera. Och min pissnödighet har just förvandlats till en metafor över ett samhälle som monteras ner och havererar.