ORSAK ELLER SYMPTOM -Vad är viktigast?

Igår hade jag min första lediga dag av en närmast oändlig julledighet. Tänker inte sätta min fot på jobbet förrän den 12 januari. Jag reflekterade över hur skönt det var innan jag bestämde mig för att smyga ner till Figges i Edsbergs Centrum för en kopp kaffe. Samtidigt smög det sig in en liten känsla av saknad och jag kunde först inte identifiera vad det var som jag saknade. Snart smålog jag dock när jag insåg att det var mina morgonresor med 526an som saknades. Dessa resor var nämligen ett mindre helvete för några månader sedan då man tvingades lyssna till Yuppitugget kring vilka fonder som var veckans klipp hela vägen fram till Sveavägen och Handelshögskolan. Men sedan hände något och nu är det ganska stukade små gossar och töser som kliver av bussen och sedan upp för skoltrappan. Kanske är de för unga för att förstå att denna nedgång är perfekt i tid för att nästa börsrally ska börja när de slutar skolan. Hur som helst så är skadeglädjen den enda sanna glädjen så när kapitalismen får sig en tjuvsmäll så ler herr Flyckt.

Det var nu inte det som denna lilla historia skulle handla om utan en diskussion om den svenska journalistiken. På Figges mötte jag nämligen Erland, en annan stammis på fiket som arbetat med internationella uppdrag åt militären under en herrans massa år. -Johan du som är kommunist läs DN Kultur idag så får du stöd för dina teser sa han och log innan jag ens hade hunnit skvimpa i mjölk i kaffet. -Jag är nog inte kommunist log jag men visst ska jag göra ett undantag och bläddra i nyliberalismens bibel om du vill kontrade jag. Eftersom jag har en ganska pacifistisk hållning till militära uppdrag så har vi alltid haft en hel del att diskutera, och jag har stor respekt för Erland då han är en av alldeles för få idag som kan göra analyser av längre historiska skeenden. -Kulturen sid fyra förtydligar Erland.

Jag får upp tidningen och där hittar jag artikeln som är skriven av Stefan Jonsson eller något liknande. Artikeln handlar om hur svensk media i en internationell jämförelse hanterar finanskrisen och den påföljande lågkonjunkturen. Jämförelsen har ett visst fokus mot Tyskland och Frankrike med tidningar som Die Zeit och Le Monde Diplomatique i blickfånget. -Varför diskuterar svensk media bara symptom och plånboksfrågor, medan den internationella median diskuterar orsakerna bakom kapitalismens kris ur en mer teoretisk utgångspunkt är artikelförfattarens grundtema. Dessutom får han till en intressant avslutande twist kring fenomenets eventuella konsekvenser vid nästa val. Han menar att om vi för en diskussion på samma sätt som i bl a Tyskland och Frankrike så kommer vi att hitta lösningar men om vi fortsätter den svenska plånboksdiskussionen så kommer vi bara att lyfta in Sverigedemokraterna i riksdagen.

Jag kan bara konstatera att Erland hade rätt. Jag delar både frågeställningar och svar i artikeln och den ger mig nästan en euforisk känsla. Det finns hopp än om en sådan artikel till och med får plats i Sveriges mörkblåaste högertidning. Problemet i Sverige är dock inte bara styrt till medierna. Problemet är att i hela världen ser man nu över Karl Marx skrifter för att leta historiska perspektiv kring kapitalismens kris. Men på Handelshögskolan i Stockholm och på andra ekonomiska institutioner i landet så brändes väl hans material på bokbål redan på 1980 talet. Varken medierna eller universiteten i Sverige styrs av rationellt handlande utan av en religiös nyliberal dyrkan av kapitalismen och politikens frånträde från arenan. Därför förmår ingen att göra någon analys, istället får vi ägna oss åt lösnummersäljande sensationsjournalistik kring olika plånboksfrågor.

Priset för att svensk media inte vågar diskutera bristerna inom kapitalismen och vilka eventuella alternativ till förändring som finns är uppgivenhet. Uppgivenheten hos ungdomar, den ensamma mamman och fattigpensionären är den näring som ska bära Sverigedemokraterna in i riksdagen. -Det är med andra ord hög tid att bryta den religiösa kopplingen till både nyliberalism och neokonservatism och börja tänka progressivt. Annars sitter vi där med farliga puckon i våra beslutsrum.