Kapitalismens fall

När någonting drivs till sin yttersta gräns riskerar det alltid att gå sönder. Det är det som nu skett med kapitalismen och marknadsekonomin. En av de faktorer som den borgerliga regeringen ägnat sig åt är de hysteriska privatiseringarna. Dessa har gjorts helt på ideologisk grund och därför kan ingen säga att den sittande regeringen inte är medskyldig till det som händer.

Min grundtes är att vissa saker inte ska, bör eller t o m kan privatiseras och det finns flera skäl till det. Områden jag talar om är vård, skola, omsorg och viss infrastruktur. De två viktigaste orsakerna till min ståndpunkt är att när denna privatisering görs försvinner för det första den gemensamma välfärden som ger grundtryggheten i ett samhälle och för det andra är detta områden där marknadsekonomin inte kan få fullt genomslag. Vad jag menar med fullt genomslag är att en privat skola eller ett privat vårdhem inte kan påverka sina intäkter per elev eller patient, så det enda sättet att öka vinsten är genom att skära ner i pengar och kvalitet. Om lilla Kalle får fler lärarlösa studietimmar så ökar vinsten eller om gamla Agda får rulla sig i sin egen avföring några timmar till så ökar också vinsten. Bättre läromedel eller ökad omsorg ger däremot ingen avkastning och då skriker de omättliga asgamarna på börsen.

Det jag säger är inte att all verksamhet inom vård, skola och omsorg måste bedrivas i kommunal eller statlig regi. Det jag däremot säger är att dessa områden måste lyftas bort från det privata vinstintresset. Då individens bästa sker på bekostnad av kollektivets bästa så hotas nämligen hela det kapitalistiska systemet. I vårt grannland Danmark har t ex friskolor varit tillåtna under lång tid men de måste drivas som stiftelser utan vinstintresse. Kan vi i Sverige utveckla ett sådant system, med hjälp av både traditionella kooperativa tankar och moderna tankar kring socialt företagande, så kan vi för samma kostnad både öka kvalitén och antalet arbetstillfällen.

Låter vi den sittande regeringen fortsätta sina privatiseringar där våra skattepengar till vård, skola och omsorg inte kommer verksamheten tillgodo utan istället blir aktieutdelning och privata vinster är vi illa ute. Då faller den gemensamma välfärden och därmed vår grundtrygghet och vi skapar ett samhälle som prövades och rasade samman på 1800 talet under namnen Manchesterliberalismen och/eller nattväktarstaten. Med sina privatiseringar hotar den svenska högerregeringen att skapa en situation där den internationella lågkonjunkturen och finanskrisen eskalerar ytterligare på vår egen bakgård.

GOD JUL

Det är julaftonsmorgon och jag har nyligen avnjutit Börje Ahlstedt och hans rätt underbara monolog direkt ur julevangeliet. Sitter här med lite julklappar att slå in men det har i princip fått stanna vid presenter till brorsbarnen och min gudson. Det är inte lätt och veta vad som gäller så det är bara att göra sitt bästa och hålla god min.

Tänkte idag bara önska er alla en riktigt god jul och skicka med en liten tanke. -Idag är det som värst för den som är ensam. Det är också som värst för barn som lever i dysfunktionella familjer där våld, alkohol och droger lägger sig som en kvävande våt filt över det vi kallar julstämning. I min egen kommun Sollentuna har vi flera hemlösa som dykt upp i TV på olika sätt. Jag vill att vi alla skänker även dem en tanke.

Livet är inte alltid enkelt men det finns alltid hopp. Börje Ahlstedt och Helle Klein konstaterade i TV att vi ibland lägger för mycket tid vid saknaden och för lite tid till att våga längta. Jag kan själv känna att jag ibland inte vågar längta eftersom besvikelsen då blir större när jag inte når fram, men så kan vi inte leva våra liv. Då blir man som en grå i ett stim av sill.

Slutligen kan jag bara konstatera att det finns någonting med traditioner som är spännande. De fungerar som något slags sammanhållande kitt i våra liv. Traditioner håller fast vid det gamla men de förändras också ständigt för att överleva. Till alla er som läser dinlokaltidning.se och denna blogg vill jag bara säga tack. Även vi ska förändras tillsammans hoppas jag, men vi ska också våga hålla kvar vid och renodla det som är bra.

God Jul

NATIONER OCH NATIONALISM

Ibland kan julen spela spratt med mig. Oftast blir det i nostalgins tecken och jag kan till och med höra min schäferhund Saschas krafsande på balkongdörren fast hon bytte planhalva redan 2002. Ett annat exempel på nostalgins märkliga lekar är att jag ibland hittar mig själv grävande bland gamla böcker i bokhyllan. Böcker som jag inte läst på länge men som betyder mycket väcker en slags märklig återuppväckt nyfikenhet. En sådan bok är Nationer och Nationalism av Eric J Hobsbawm.

Det märkliga med böcker är att de har sin egen historia. Både poeter och filosofer har vid olika tillfällen hävdat att en text blir verklig först i mötet med läsaren. Det är helt sant men i min värld uppstår också någonting i kontexten där boken finns. När det gäller Eric J Hobsbawm så speglar han den tid då jag faktiskt utvecklades mest som individ. Det var under min tid på komvux där jag mötte en mentor i Ella Merling. Hon kom att betyda oerhört mycket för min personliga utveckling och det var också hon som valde ut Nationer och Nationalism till en kurs hon själv satt ihop. Kursen gick gick under namnet Humaniora och det var en slags fördjupning av samhällskunskap, historia och religion. Det var i denna miljö där Ella försökte förmå oss att se på världen ur ett mer holistiskt perspektiv som Hobsbawm verkligen lyckades bryta igenom mina fördämningar. I en värld där vi inte ens anar hur mycket vi påverkats av den västerländska nationalromantiken från slutet av 1800 talet och fram genom två världskrig löser Hobsbawm upp trådarna. Hans tes är i princip att nationer inte är någonting mer än en mänsklig konstruktion och nationalismen är verktyget för att hålla ihop skapelsen.

Vad är det då Hobsbawm vill att vi ska se. -Jo att vi går in i en tid då kanske nationalstaterna i allt högre grad har spelat ut sin roll. Nya unioner som EU och multinationella företag tar allt mer över. Sedan boken kom ut 1994 har dessutom de globala rörelserna som bl a World Social Forum och Attac på allvar klivit in på banan. Miljörörelsen har funnits där länge. Vad som är tydligt är också att vi inte ska se skeendet som någonting av ondo. Tvärtom så har nationalismen från att ha varit skapelse ur upplysningen i slutet av 1700 talet som främst hyllade det oförstörda bondesamhället blivit en ondskans makt nära besläktad med rasismen. En av Hobsbawms viktigaste slutsatser är att nationalismen och rasismen är tätt sammanflätade. -Jag är inte rasist, men.............och så en jävla massa floskler om vad som är svenskhet är hur det låter i vanliga livet.

Nu har jag förmodligen retat upp både nationalromantiker och mer hårdhudade rasister. Det viktigaste argumentet de skaffade sig efter att en del etniska massutrotningar svärtade ner rasbiologin är att språket är den kulturellt sammanflätande länken som för ett folk samman. Det är med andra ord därför som nationalstaten finns och nationalismen är sund i deras värld. Men Hobsbawm krossar även den myten. "-Tvärtemot vad en nationalistisk myt vill göra gällande, är ett folks språk inte grundvalen för dess nationella medvetenhet utan, med Einar Haugens uttryck, en kulturell artefakt" säger han provocerande. -Vad betyder då det? Hobsbawm exemplifierar med länder som Finland, Norge, Irland och Indien hur just språket konstruerades eller återskapades just som ett verktyg för att markera nationell särart gentemot andra. I Finland brydde sig ingen om finskan förrän på 1860 talet då man ville markera sin särart från det imperialistiska Sverige. I Norge kom detta skeende inte igång förrän på 1890 talet, alltså bara femton år innan unionen med Sverige upplöstes. Indien lärde sig av Irland hur man använde ett nygammalt språk för att markera sin särart från den gemensamma förtryckaren under Union Jack.

Dessa tankar var centrala när jag, Lasse Håkansson och Jon Leimer 1999 lade grunden till www.dinlokaltidning.se . Tanken var att sätta in Sollentunas medborgare i ett större perspektiv. Vi är en del av världen och inte bara en del av ankdammen Sverige. I en tid av globalisering och migration både till och från Sollentuna krävs en holistisk livsåskådning. Världen påverkar oss, och vi den. Nationalstatens filter får allt svårare att spela någon betydande roll.

ORSAK ELLER SYMPTOM -Vad är viktigast?

Igår hade jag min första lediga dag av en närmast oändlig julledighet. Tänker inte sätta min fot på jobbet förrän den 12 januari. Jag reflekterade över hur skönt det var innan jag bestämde mig för att smyga ner till Figges i Edsbergs Centrum för en kopp kaffe. Samtidigt smög det sig in en liten känsla av saknad och jag kunde först inte identifiera vad det var som jag saknade. Snart smålog jag dock när jag insåg att det var mina morgonresor med 526an som saknades. Dessa resor var nämligen ett mindre helvete för några månader sedan då man tvingades lyssna till Yuppitugget kring vilka fonder som var veckans klipp hela vägen fram till Sveavägen och Handelshögskolan. Men sedan hände något och nu är det ganska stukade små gossar och töser som kliver av bussen och sedan upp för skoltrappan. Kanske är de för unga för att förstå att denna nedgång är perfekt i tid för att nästa börsrally ska börja när de slutar skolan. Hur som helst så är skadeglädjen den enda sanna glädjen så när kapitalismen får sig en tjuvsmäll så ler herr Flyckt.

Det var nu inte det som denna lilla historia skulle handla om utan en diskussion om den svenska journalistiken. På Figges mötte jag nämligen Erland, en annan stammis på fiket som arbetat med internationella uppdrag åt militären under en herrans massa år. -Johan du som är kommunist läs DN Kultur idag så får du stöd för dina teser sa han och log innan jag ens hade hunnit skvimpa i mjölk i kaffet. -Jag är nog inte kommunist log jag men visst ska jag göra ett undantag och bläddra i nyliberalismens bibel om du vill kontrade jag. Eftersom jag har en ganska pacifistisk hållning till militära uppdrag så har vi alltid haft en hel del att diskutera, och jag har stor respekt för Erland då han är en av alldeles för få idag som kan göra analyser av längre historiska skeenden. -Kulturen sid fyra förtydligar Erland.

Jag får upp tidningen och där hittar jag artikeln som är skriven av Stefan Jonsson eller något liknande. Artikeln handlar om hur svensk media i en internationell jämförelse hanterar finanskrisen och den påföljande lågkonjunkturen. Jämförelsen har ett visst fokus mot Tyskland och Frankrike med tidningar som Die Zeit och Le Monde Diplomatique i blickfånget. -Varför diskuterar svensk media bara symptom och plånboksfrågor, medan den internationella median diskuterar orsakerna bakom kapitalismens kris ur en mer teoretisk utgångspunkt är artikelförfattarens grundtema. Dessutom får han till en intressant avslutande twist kring fenomenets eventuella konsekvenser vid nästa val. Han menar att om vi för en diskussion på samma sätt som i bl a Tyskland och Frankrike så kommer vi att hitta lösningar men om vi fortsätter den svenska plånboksdiskussionen så kommer vi bara att lyfta in Sverigedemokraterna i riksdagen.

Jag kan bara konstatera att Erland hade rätt. Jag delar både frågeställningar och svar i artikeln och den ger mig nästan en euforisk känsla. Det finns hopp än om en sådan artikel till och med får plats i Sveriges mörkblåaste högertidning. Problemet i Sverige är dock inte bara styrt till medierna. Problemet är att i hela världen ser man nu över Karl Marx skrifter för att leta historiska perspektiv kring kapitalismens kris. Men på Handelshögskolan i Stockholm och på andra ekonomiska institutioner i landet så brändes väl hans material på bokbål redan på 1980 talet. Varken medierna eller universiteten i Sverige styrs av rationellt handlande utan av en religiös nyliberal dyrkan av kapitalismen och politikens frånträde från arenan. Därför förmår ingen att göra någon analys, istället får vi ägna oss åt lösnummersäljande sensationsjournalistik kring olika plånboksfrågor.

Priset för att svensk media inte vågar diskutera bristerna inom kapitalismen och vilka eventuella alternativ till förändring som finns är uppgivenhet. Uppgivenheten hos ungdomar, den ensamma mamman och fattigpensionären är den näring som ska bära Sverigedemokraterna in i riksdagen. -Det är med andra ord hög tid att bryta den religiösa kopplingen till både nyliberalism och neokonservatism och börja tänka progressivt. Annars sitter vi där med farliga puckon i våra beslutsrum.

-VEM ÄR TOMTEN?

Jag sitter på en liten sten någonstans i skogen och jag funderar på den larmande staden, industrisamhället och övergången till dagens monumentala jakt på upplevelser. Framför mig har jag en liten brasa och jag tänker på tiden för min egen högkonjunktur för några hundra år sedan. Då hade jag en naturlig plats i samhället och jag tog hand om ondska och godhet på gårdarna runt om i världen. Redan under midvinterblotets tid fanns det också en värdighet och respekt för min personlighet vilket visade sig med en tallrik gröt och en allmän vilja att hålla sig väl med mig.

Allt det där är länge sedan nu men jag fanns med i periferin långt innan dess. I den instängda och trångsynta kristna världen har man retuscherat bort mig ur evangelierna och de andra skrifterna i bibeln. Inte heller muslimerna vill erkänna att jag följde Muhammed på hans vandringar med ändlösa ökenkaravaner. Men det är väl inte mycket jag kan göra åt det medan jag nu sitter och petar lite i elden för att få upp värmen från den röda glödbädden. Jag ser i eldhavet bilder från den tid då Jesus föddes och tog sin rättmätiga plats för mänsklighetens bästa, bara för att sedan bli uppspikad på Romarnas kors. Jag ser hur systrar och bröder inom de semitiska religionerna svikit Abraham, Jesus och Muhammed i småsinthetens namn. Sunniter och Shiter dödar varandra inom Islam och inkvisitionens sår inom kristendomen har inte läkt än trots att det är sjuhundra år sedan kristna på allvar slaktade varandra i religionens namn. Jag vet inte ens om jag längre vill uttala staten Israels namn efter vad de nu gör mot sina palestinska systrar och bröder. De om några borde väl veta bättre efter den kristna slakten av judar i mitten av det förra århundradet. -Vad har hänt med den mänskliga varelsen, ni glömmer ju bort era misstag under en enkel mansålder?

Hur som helst så satt jag mig inte och skrev för att få uttrycka min bitterhet. Jag ville ju ge er svaret på vem jag är. Jag vill först säga vad jag inte är och det är den materialiserade formen av Santa Klaus som vissa kallar mig. För det första fanns jag långt före kristendomen, men det var ju snällt av dem att vilja helgonförklara mig, och för det andra så har jag aldrig sett som min uppgift att dela ut presenter till överflödets systrar och bröder. Några fler vedträn på elden och sedan tända en pipa med riktig tobak, sådan som bara farizeerna använde för att se in i framtiden. -Jag kan inte låta bli att tänka på både Jesus och Muhammed som hade en oerhörd känsla för att tala i tidsenliga bildspråk för att få er att förstå, men det där har ni ju helt missat poängen av eftersom ni försöker använda samma bildspråk flera tusen år senare. Om jag själv idag skulle försöka mig på att tala om vem jag är så att ni förstår så skulle jag väl hävda att jag tillhör en slags referensgrupp som är tillsatt för att utvärdera ert civilisationsprojekt. Utan att avslöja vilka de övriga delegaterna är i referensgruppen och hur våra diskussioner löper så skulle jag ändå vilja ge några tips och reflektioner kring hur ert arbete fortskrider.

För det första är vi oerhört oroade över er historiesyn. Ni utgår från er själva och ni ser tidens gång som linjär när ni borde se den cykler.

För det andra har ni helt missat behovet av en hållbar utveckling. Det handlar om miljöperspektiv men framförallt handlar det om er bristande förmåga att ta tillvara goda erfarenheter. Er linjära tidsuppfattning har fått er att uppfinna samma hjul tusentals gånger vilket tagit er tid från andra viktiga upptäckter. 

För det tredje så har ni ett bekymmer med er bristande förmåga till öppenhet och delaktighet vilket ger er problem då ni pendlar mellan olika ytterligheter. De senaste trehundra åren har ni t ex styrts av det ni kallar för den västerländska civilisationen. Ni förkastar allt utom era pengar och ni ser inte att ni utrotar hela er planet bara för att några få ska få leva i överflöd. Dessutom lider 80% av er befolkning under ett förtryck och en fattigdom som bekostar denna rikedom. Från att ha låtit kyrkans prästerskap ha en total makt över tolkningen av världen under mer än femhundra år har ni nu överlåtit denna överhöghet till det ni kallar vetenskapen, dessutom har ni börjat att dyrka det fenomen som ni kallar marknaden som om det vore en ny naturreligion. Ni missar ju att det är ett fenomen som ni själva skapat för att gynna några få.

Sist men inte minst vill vi dock ge er en kort men positiv reflektion. Det är hur ni inte minst i den lilla remsa ni visst kallar Sverige har haft små embryon till en god syn på era unga samhällsmedborgare. Tyvärr så har ni svårt att själva se det och riskerar nu att rasera alltihop. Ni har de senaste trettiofem åren försökt lära de små att tidigt våga vara kritiska och granska det som sägs. På vissa ställen har de till och med kunnat få lära sig att fantasin är viktigare än kunskapen. Detta är centralt eftersom det är fantasin som kan få oss att tro på det möjliga istället för att fastna i det omöjliga. Lär er nu av det och bli inte skrämda när barn och unga vågar kritisera era gärningar, då finns det hopp.

Nu slocknar elden och jag ska försöka att sova en stund. Jag hoppas att ni kan leva med mina små synpunkter och min kritik. Det är svårt att tillhöra denna tysta referensgrupp utan att försöka hjälpa er lite på traven. Kanske blev det inte så mycket en förklaring av vem jag är men kanske fick ni i alla fall en liten bild.

ÖPPENHET FÖR ENGAGEMANG OCH KVALITET

Häromdagen fick jag två tidningsartiklar av min vän och kollega Janne Hanspers. Den ena var från DN och den andra från Aftonbladet. Den första handlade om rektor Lars Gustavsson som hänvisade till öppna beslut som en väg mot kvalitet och den andra var en krönika av Belinda Olsson som undrade vad vi skulle med alla mellanchefer utan mandat till. Detta fick mig att tänka till över kontrollbehovet bland makthavare, näringsliv och folkrörelser.

När jag först läser om Lars Gustavsson som idag är hyllad rektor på Nya Elementar så slår det mig hur jävla enkelt allt är egentligen. -Nyckelordet är öppenhet konstaterar han samtidigt som han med självklarhet hävdar att synliggörande och deltagande i beslutsprocesser är en förutsättning för att uppnå kvalitet. I artikeln framgår också med all önskvärd tydlighet att han inte heller drar sig för att till och med anmäla sig själv och sina tillkortakommanden till arbetsmiljöverket när något går snett. Allt i öppenhetens namn.

Detta om hur saker och ting borde vara, och som jag tror att det framgår ovan så krävs det ingen Einstein för att räkna ut att strategin är lyckosam. Nu till hur det är i verkligheten och Belinda Olssons konstaterande att hela Sverige har fastnat i ett regisserat varumärkeshelvete. Detta får till konsekvens att hela makteliten, näringslivet och folkrörelserna sitter med en hel hög mellanchefer utan mandat till någonting. Inte en fråga från media, medborgare, kunder eller medlemmar kan passera utan att varumärkesstrategen ska tillfrågas. Det går inte ens att rapa utan att först kolla av hur det stämmer med den grafiska profilen.

-Varför är det då så här frågar sig allt fler. Svaret handlar om makt, strukturer och ett sjukligt kontrollbehov som tillåts äta sig in precis överallt. Priset är ett förödande vakum där gatekeepers och företrädelsevis män på höga positioner kissar på sig om de släpper taget. Vapnet mot det är synliggörande och breda kommunikationsytor.

Oavsett om du befinner dig inom politiken, i näringslivet eller inom folkrörelsen bör du ställa en rad krav för att nå bättre resultat. -Kräv ramar, riktlinjer och kvalitetskriterier som är gemensamt beslutade. -Kräv maktspridning genom processgrupper och öppna nätverk. -Kräv ett demokratiskt transparent beslutsfattande. -Slå sönder alla vattentäta skott mellan enheter och organisationsled. 

Då skapar du breda kommunikationsytor och ett kreativt synliggörande som leder till både engagemang och kvalitet. -Lätt va!?...

-VAD ÄR TRYGGHET?

Alla som idag ropar på förstärkt polis, mer övervakning och digitala system som ska kunna registrera varje steg vi tar grundar sin analys på en växande otrygghet. Problemet är att dessa intelektuellt svaga analyser bygger på en given koppling mellan trygghet och säkerhet. Den kopplingen finns inte menar jag. Däremot finns en strukturell koppling till klass, kön, ålder och bakgrund. En annan del av den upplevda tryggheten bygger på egenmakt och hur beslutsfattarna behandlar dig och ditt område.

Nyligen släppte Stockholms stad ut en rapport som heter Trygg i Stockholm? Där kan vi se att den farligaste platsen är Norrmalm men det är inte där folk är otryggast. Där kan vi också se att unga män är de som utsätts för flest brott men det är också de som är tryggast. Rika är tryggare än fattiga och de med social anknytning till sitt område är tryggare än de som inte är integrerade.

I rapporten från Stockholms stad ser vi gång på gång hur analysen av problemen i våra så kallade utsatta områden inte riktigt stämmer med verkligheten. Visserligen finns där problem men den största delen av problemen är i mina ögon traditionella ungdomsproblem. Ser vi till de redovisade demografiska kurvorna och vilka faktorer som i miljonprogramsområdena lyfts fram som otrygghetsskapande så ser vi en koppling mellan skadegörelse och en hög andel tonåringar. Det är samma problem som hemma i Sollentuna där jag bor. Dvs att i vårt lilla Wannabe-villaområde Viby finns det mycket ungdomar och där har det de senaste åren varit stökigt.

Om jag återvänder till Stockholms stad så sticker Östermalm ut på en punkt. Där är nämligen påträngande tiggeri en av de otrygghetsskapande elementen. -Kan det möjligen vara så att gåslevern smakar surt när man måste kliva över svältande och frysande människor på vägen hem från NK. I så fall kan jag meddela att klass, kön, ålder och bakgrund är det som spelar roll för en upplevd trygghet så det kanske inte är så konstigt. Det är detta som avgör om du har någon tro på din möjlighet att påverka din egen framtid.

-VEM GRANSKAR MAKTEN?

Under ca tio år har jag varit en av de drivande krafterna bakom www.dinlokaltidning.se och många har undrat vad jag har fått ut av det. Svaret på den frågan att jag till viss del inte vet men att det ger mig en slags känsla av befrielse. Så är det inte minst när någon ibland dyker upp i Sollentuna Centrum eller någon annanstans och tackar för det man gör. Om vi istället leker med tanken att ställa om frågan kring vad jag får ut av det och istället frågar vad det är som driver mig, så blir svaret en fråga; -Vem granskar makten?

Sedan början av 1990 talet har jag drivits av en stigande irritation över hur makthavare medvetet kringgår lagar och förordningar. Detta sker ibland för privat bruk men framförallt är det kommuner och andra instanser som utnyttjar luckor i lagen för att uppnå sina ideologiska mål. Lever man som jag dessutom i förorterna till vår huvudstad så är mediaklimatet helt dött och där finns bara reklambladet Mitt i och kommunens egna propagandablad. Sedan vi startade web-tidningen www.dinlokaltidning.se 1999 så har det hänt flera gånger att journalister från Mitt i hört av sig till vår redaktion och velat att vi ska ta upp saker som de själva inte får ta upp. -Det kan hota annonsmarknaden är visst motivet. Konsekvenserna av en media som helt abdikerat för marknadskrafterna och inte längre har någonting med den tredje statsmakten att göra är att den demokratiska insynen försvinner.

Under perioder har vi de senaste 10 åren haft en fungerande lokal-TV i Sollentuna där jag bor.   Där gjorde jag tillsammans med författaren Lennart Högman en rad granskande studioprogram åren 2005-2006. Programmen syftade till att grilla makthavare och högst på listan stod ledarna för de politiska partierna. Allt gick bra och vi fick mycket beröm ända tills vi kom till det moderata kommunalrådet Torbjörn Rosdahl, då var det stopp. Han och hans parti hade nämligen både släktband och ekonomiska relationer långt in i det producerande mediabolaget samt en total kontroll över Lokal-TV föreningens styrelse. Programmet stoppades först under en hel månad för att sedan censureras och det var Rosdahl (m) själv som skapade dekreten för detta. Nu är frågan kring Lokal-TV i Sollentuna åter aktuell då Torbjörn Rosdahl (m) avkräver producenten av TV en klausul som förbjuder honom att kritiskt granska kommunen.

Jag har ovan försökt beskriva en situation som kan uppstå i våra lokalsamhällen men frågan är högst aktuell både nationellt och internationellt. Hela journalistkåren börjar idag alltmer likna renässansens konstnärer. Det gäller att prostituera sig för makten annars blir det tomt på kontot, och frågan kvarstår; -Vem granskar makten?

NÄR POLITIKER TROR ATT DE ÄR FÖRETAGSLEDARE

I Sollentuna lever vi idag i ett ickedemokratiskt samhälle där det moderata kommunalrådet Torbjörn Rosdahl (m) inte vill erkänna sitt politiska ansvar. När han slaktar den öppna insynen i kommunen genom att tvinga Lokal-TV producenten att skriva på ett förbud mot kritiskt granskande verksamhet har vi ett trendbrott i vår kommun. Under lång tid har vi nämligen haft någon form av publicistisk frihet.

VD Wannabe

När Torbjörn Rosdahl blir intervjuad i Radio Stockholm så jämför han sig själv med en Vd på Volvo. Analysen bygger på att -En Vd skulle väl inte finansiera negativ information om det egna bolaget. Ur det perspektivet har jag svårt att se hur liberaler och andra som fortfarande försvarar de demokratiska värderna ska kunna följa Rosdahl och den kristna bombgeneralen Thomas Ardenfors. Eller vill de också avskaffa demokratin och kommunallagen till förmån för aktiebolagslagen.

Varför jag nämner Ardenfors i denna artikel är att han snart har alla uppdrag i kommunen. Han är propagandachef i Moderaterna, han sitter i nämnder och han är snart projektledare i vartenda jävla jippo som finns i kommunen. Att han är duktig på att ta plats vet vi då han körde Livets ords utbrytarsekt Stockholm Carisma Center i konkurs med 12 miljoner i skulder vilket gav brysk kritik i den kristna tidningen Dagen. Inte ens Runar Sörgard tycktes känna det moraliskt försvarbart att hänga kvar i församlingen. Min slutsats är därför att det också är Ardenfors som ligger bakom strategin att tysta ner Lokal-TV och journalistiken i Sollentuna till förmån för sina moraliska program som rullar under namnet Studio Sollentuna.

Min fortsatta analys är att Rosdahl knappast kan bli långvarig som kommunalråd i Sollentuna om han inte vill se sig själv som politiker. Hotet kommer dock ej utifrån utan jag tror att han blir ersatt av Thomas Ardenfors själv. Denne man har med sitt järngrepp om informationen i Sollentuna skaffat sig samma Pole-Position som Stalin införskaffade i början av 1920 talet. Läser man mellan raderna i hans blogg så ser vi också en tydlig vilja att flytta fram sina egna positioner.

Det är den politiska oviljan till ansvar som bäddat för den ekonomiska krisen

Det symptom som Rosdahls inslag i Radio Stockholm visar på är de borgerliga politikernas vilja att ta ansvar för det politiska arbetet. En rad liberala ekonomer hävdar att den ekonomiska krisen bottnar i en brist på reglering av marknaden. När Rosdahl nu inte ens vill separera sitt kommunala uppdrag från vilket jävla chefsjobb som helst förstår vi hur det gått till. Det handlar om att undvika transparens där medborgarna får insyn, det handlar om att ersätta kommunallagen med aktiebolagslagen och det handlar om att predika istället för att informera.

EN PISSNÖDIG RESA GENOM STOCKHOLM

En måndagsmorgon i livet....

Kliver ur sängen och beger mig ner till Figges konditori i Edsberg. Träffar en gammal kompis så det blir en kaffe extra, något jag snart ska få ångra. Vi snackar lite skit, stämmer av läget bland en del gemensamma bekanta och så tack & hej. Dagens schema säger mig att jag ska vara i Solna nån gång efter tio för att bygga lite nätverk och se hur landet ligger.

Redan när jag lämnar Figges känner jag att en toalett inte vore helt fel men eftersom jag är både född och uppvuxen i Edsberg så vet jag att det inte går att göra något åt det i min del av världen. På helgerna smyger folk ner och pissar på Edsbergsskolan men att göra det en måndagmorgon kan nog leda till ett åtal för pedofili. Jag konstaterar snabbt att jag får uträtta mina behov när bussen tagit mig till Sollentuna station och pendeltåget. Väl inne på Sollentuna station ser jag att man måste be personalen i spärren att öppna luckan, och det kostar fem spänn. Problemet är att det inte finns en jävel i luckan. 

Okej så jag väntar på pendeln med ett smygande magknip som alltid hemsökt mig om mina behov är tillräckligt starka. Tanken säger mig att jag ännu inte uppnått den aktningsvärda åldern att jag inte ska kunna hantera att vara pissnödig i en kvart till. Tåget kommer och jag försöker hålla god min i en konversation med en ytlig bekant som dessutom träffar en granne. Jag får en del frågor om vilka TV-Kanaler som sänder vilka fotbollsligor och jag lyckas svara utan att bli våt om benen. Väl framme vid Solna station gör jag personbästa upp för rulltrappan bara för att mötas av en röd jävla skylt på muggdörren som säger "Felanmäld".

Nu börjar det bli kris och jag tänder en cigg bara för att skingra tankarna. Jag börjar min promenad bort mot Solna centrum. Jag ska till ABF huset på Skytteholmsvägen men inser att Solna Centrum måste ha en toalett och det ligger på vägen. Väl inne i centrum börjar jag leta. Det finns allt utom toaletter och nu börjar jag bli pissed off på hela samhället. Just då dyker det upp en stackars tonårstjej som säljer elavtal till något nytt mirakelföretag. -Vill du tjäna pengar och teckna ett nytt avtal frågar hon. -Kan du hjälpa mig hitta någonstans att pissa så ska jag ta vilket jävla elbolag du vill svarar jag och ler. Hon ser först förvånad och nästan rädd ut men sen ler hon medlidsamt och jag inser att även hon måste ha varit pissnödig någon gång i livet. Just i detta läge visar gud att han/hon verkligen finns och jag hittar en handikapptoalett. Det kostar fem spänn och in kommer jag på Nordeuropas skitigaste och äckligaste toalett men just denna morgon hade jag kunnat befinna mig var som helst bara för att få uträtta mina behov.

Nypissad och med en nästan euforisk känsla lämnar jag Solna Centrum för Skytteholmsvägen. Då börjar jag bli riktigt irriterad. Alla politiker, bostadsföretag, poliser och socialarbetare pratar sig hesa om trygghet. Dessutom tar de människorna som gisslan och hävdar att de är rädda. Allt detta görs för att få sälja säkerhetsdörrar, sätta upp kameror och stifta FRA-Lagar. Om det är något som hotar tryggheten i ett samhälle är när enkla simpla samhällsfunktioner slutar att fungera. Och min pissnödighet har just förvandlats till en metafor över ett samhälle som monteras ner och havererar. 

NYLIBERALISM MÖTER NEOKONSERVATISM

Jag har länge funderat på vad det är som driver mig i mitt oförtrutna malande om förändring, nätverksbyggen och förnyelse. -Vad är det jag vill och varför.....? För att hitta svaret har jag koncentrerat mig på vad det är som skett under 1970-1980 talen då jag växte upp och på vilket sätt samhällsutvecklingen sedan cementerats under de två senaste årtiondena. 

Det jag här vill lägga fram och förfäkta är inte på något vis sanningen för alla men det är min alldeles egen upplevda sanning, vilket räcker för mig. För att följa någon slags kronologisk ordning kan vi säga att jag är en produkt av flumskolan och mängdläran som batonghögern vill kalla 1970 talets utbildning för. Jag är också en produkt av en tid då det inte var fult att känna solidaritet med andra. Den här andan fick jag med mig på min resa in i 1980 talet. 

Då högern gick samman för att försöka få bort 1:a maj som helgdag, nynazismen tog sitt första grepp om Sverige och landet förlorade sin oskuld en februarinatt 1986 hände något. -När Svenska Arbetsgivarföreningen, eller Svenskt Näringsliv som de heter idag, piskat fram stämningen som krävdes för mordet på Olof Palme hade något alltså skett även om det skulle dröja många år än innan det gav synliga resultat. -När den svenska poliskåren skålade i champagne över mordet på vår statsminister hade nyliberalismen och neokonservatismen med andra ord för första gången tagit ett synligt handslag. Detta handslag tvingade fram feghet inom folkrörelserna, avreglering av finansmarknaden och avhumaniseringen av Sverige. Detta paketerades i det tidiga 1990 talets lågkonjunktur och jakten på att styra upp de nationella finanserna.

Alla dessa faktorer är det vi idag bär med oss och ser konsekvenserna av. Att det i dagens Sverige finns människor som hoppades på en annan utgång i det amerikanska presidentvalet är helt absurt. Att det dessutom finns sådana människor bland liberaler och socialister är helt sjukt. Men det är neokonservatismens grepp om Sverige som ger utrymme för detta. En marknadsekonomisk moralpolis har på något sätt skapat en mental FRA-Lag. 

Att tala om exakt vad jag vill vet jag inte om jag klarar av. Jag är dock säker på att kriget mot nyliberalismen, nationalromantiken och neokonservatismen är livsviktigt. Om vi inte återskapar ett progressivt förhållningssätt till oss själva och vår omvärld har vi snart istället återskapat ett klassamhälle där trälar bor i statarlängor och den så kallade humanismen tillhandahålls av den kristna bombhögern. Jag tror inte att det möjligt eller ens önskvärt att vända åter till 1970 talet men det kan väl för fan inte behöva ses som överarbetat att vilja återinföra vissa solidariska förhållningssätt till varandra. 

-Vill du leva i det samhälle där vi har marknadsanpassat moralpaniken, återinfört skolagan och gett överklassen tillbaka sitt konservativa tolkningsföreträde? Den som inte förstår vad jag menar vad jag menar med att nyliberalismen möter neokonservatismen behöver bara titta på Jan Björklund (fp). Han är ingen människa, han är en hybrid av dessa två företrädelser. Om du ännu inte fattar så kan du läsa DN. Det är ingen tidning, det är bombhögerns pamflett. 

VERNISSAGE I HUSBY

Idag är det fredag morgon och veckorna går fort fram mellan just fredagen, måndagen och så helt plötsligt fredag igen. Dagens tankeverksamhet ägnar jag åt några hjältar i Husby som slåss för att själva få vara med och påverka sitt boende. Bostadsföretag, politiker och andra världsmästare har historiskt sett kört över dem så nu är de på sin vakt. Det handlar om referenskvarteret på Trondheimsgatan 26-32.

Adalgisa, Jigger, Zandra och många fler bor på dessa adresser och de vill inget annat. Idag håller de vernissage på Trondheimsgatan för att visa sina idéer över hur upprustningen av deras hem ska se ut. För ett år sedan fick de ett brev från Svenska Bostäder där budskapet var glasklart;-Ditt hem ska rustas upp & du måste flytta och så försökte bostadsföretaget att tömma husen för att riva ett av dem. De andra skulle lyxsaneras. Deras krav är endast att få påverka upprustningen och dessutom att ha råd att bo kvar efteråt.

Jag vill här hylla alla som jobbat för Husbyborna det senaste året och då menar jag i första hand Husbyborna själva. De har genom olika nätverk, kulturevenemang och seminarier verkligen mobiliserat för rätten att beskriva sin egen verklighet. Detta utan omvärldens ibland missriktade välvilja eller i värsta fall rena fördomar.

Så idag är det vernissage mellan 14.00-19.00. Jag vet att de boendes tankar för referenskvarteret håller och jag vet att politikernas så kallade "Järvalyft" inte ens är värt pappret det är skrivet på om de inte lyssnar på människorna som bor på Järvafältet. Jag kommer själv att efter bästa förmåga backa upp de människor som nu står upp för Husby både i det aktuella referenskvarteret och i stadsdelen som helhet. 

Släpp kontrollbehovet och lita på människor som är lokalt förankrade är mitt enkla budskap. Kompetensen finns i verkligheten.

Ingen julefrid för hemlösa i Sollentuna

Under måndagen den 24 november firade Sollentuna kommun att det är en månad kvar till julafton med att vräka över tio hemlösa som försökt söka skydd i några husvagnar i kommunen. Under över ett år har politiker, polis och trygghetsmissbrukande villaägare jagat ett mindre antal hemlösa i Sollentuna kommun. Precis en månad före jul kom nu polis och kronofogde och vräkte dem med en timmes varsel i snöstormen.

Jag skäms för att vara svensk, jag skäms över att vara Sollentunabo och det väcker en ilska inom mig när jag ser den cynism vi har skapat i vårt samhälle. När de röstsvagaste och mest utsatta grupperna ska hunsas så finns inga gränser för grymheten. I det aktuella fallet med husvagnarna i Sollentuna orkade inte ens den annars så tama socialtjänsten att hålla tyst. Jorge Castellon som är socialarbetare är mycket kritisk till agerandet i en intervju i Metro. Han säger kort och gott att "-Det tråkiga är att de inte löser några problem. De här människorna försvinner inte." Samtidigt hävdar en byråkrat i form av moderaten Tomas Franzén att det är omöjligt att låta människorna bo kvar på platsen.

Problemet med hemlösheten i Sollentuna och resten av Sverige är att inget görs för att få bort den. Det enda som görs är att mata en massa frivilligorganisationer som skapat en industri kring detta nya trasproletariat. Rolf Nilsson från de hemlösas förening föreläste för några veckor sedan på Café Biblos i Sollentuna och hans dom är hård. Han menar att om vi verkligen ville få bort hemlösheten så skulle vi inte vräka människor och vi skulle istället bygga bostäder.

I den borgerliga alliansens Sverige har vi nu straffbeskattat bort byggandet av hyresrätter, vi står handfallna när marknaden havererat så att byggandet av bostadsrätter stannat och de som vill bygga villor får inga lån. Detta sker samtidigt som ca 630 000 ungdomar beräknas vilja flytta hemifrån de närmaste åren. Bara i Sollentuna kan vi se att andelen ungdomar mellan 10-19 år är dubbelt så många som andelen unga mellan 20-29 år. Detta är alltså ett eskalerande problem som möter handfallna politiker, byråkrater och soppköksfanatiker. Vi håller på att skapa förutsättningarna för kåkstäder och husvagnsgetton i storstädernas utkant. Samtidigt ser vi hur människor i Malmös Rosengård slåss för att rädda sina barn från kackerlackor i totalt havererade hus där privata hyresvärdar satt profiten före underhållet.

När jag den 24 december inväntar julefrid i en värld där Jesus och Kalle Anka förvandlats till samma person ska jag skänka de vräkta människorna från skammens Sollentuna en tanke. Det är vinter i paradiset för en allt större del av invånarna i vårt avlånga land. Kanske finns det ett djupare budskap när Baloo vägrar att föra Mowgli till människobyn nån gång vid kvart över tre på julaftons eftermiddag.

Det kontraproduktiva EU-Etablissemanget

Klev på tunnelbanan vid Rådmansgatan i morse och greppade en Metro. Där dök Göran Greider upp på sidan 6 i sin sedvanliga kolumn. Självklart har han fångat upp hanteringen av Lissabonfördraget i sin text. Hela kolumnen är en hyllning till centerpartisten Sven Bergström som vågar trotsa Maud Olofssons partipiska och i riksdagens omröstning säga nej till fördraget.

Precis som Göran Greider är jag positiv till EU och jag går nog längre än honom i min syn på EU. Jag kan inte ens säga att jag är negativ till ett fördjupat samarbete inom EU även om det trycker tillbaka den "heliga" nationalstaten. Vad jag vill lyfta fram i Greiders text är dock det medborgarförakt riksdagsbeslutet kring Lissabonfördraget innehåller. När ett av Sveriges viktigaste beslut på mycket länge ska fattas tillåts inte medborgarna vara med. Själv hade jag föredragit en folkomröstning precis som på Irland. Är det för mycket begärt så skulle riksdagen fattat beslutet efter 2010 så att vi kunde göra en valfråga av temat. Istället trycks nu förslaget igenom och inte en enda sosse vågar rösta nej i frågan trots att alla vet att Lissabonfördraget delar partiet på mitten och skapar en klyfta till LO-Kollektivet.

Slutligen kan jag därför själv inte heller göra någonting annat än att ge min eloge till Sven Bergström för att han sparkat Maud Olofsson och etablissemanget på smalbenet. Personligen ska jag ta mig en guiness för Irland och hoppas att de röstar "fel" igen om de tvingas tillbaka till valurnorna.

TACK GODE GUD, LÅGKONJUNKTUR

Är det någon i Sverige som reflekterat över att eftertanken återigen fått en plats i samhällsdebatten. Helt plötsligt finns det utrymme i etern för ett visst funderande och en viss reflektion när Handelsmupparna inte riktigt vågar ta ton. 

Jag kan minnas när jag själv var 21-22 år i början av 1990 talet då skiten kollapsade förra gången. Den hårdsmälta lågkonjunkturen öppnade vägen för ett kallare Sverige och frågan är om även 2008 ska få en bitter eftersmak av att neoliberalismen gör ytterligare landvinningar när valparna på Handels vågar ta ton igen. Svaret på den frågan blir vad vi gör det till. 

Vågar vi konstatera att det kanske inte bara är otur att Sveriges ekonomi rasar varje gång vi har en borgerlig regering?

-I så fall vågar vi ställa följdfrågan  varför  kapitalismen ska suga åt sig vinsterna medan socialismen får städa upp efter dem och ta hand om kreditförlusterna.

Vi befinner oss nu i en situation där kapitalismen skakar i sina grundvalar. Den gör det av orsaker som flera ekonomer förutspådde redan för flera år sedan, men de fick ingen plats i debatten. Den analysen bygger på att utan reglering leder kapitalismen till ytterligare spekulation, monopolisering och spänningar mellan olika samhällsklasser. Det är ingen slump att Karl Marx teorier nu dammas av långt utanför de traditionella vänsterkretsarna.

Tack gode gud det är lågkonjunktur bygger på att vi nu vågar bygga grunden för ett hållbart utnyttjande av naturens resurser, vi vågar på allvar ta diskussionen om fördelningen av rikedomen och dessutom vågar fråga oss om kapitalismen klarar ett samhällssystem där välfärden inte kräver en ständigt växande tillväxt. Vi ser idag hur unga allt mer vänder sig bort från det materiella och söker upplevelser i stället. Tänk om vi nu också i en högre grad kunde söka den inre resan och inte enbart bli neokolonialister i vår jakt på en ny upplevelse.

SOLLENTUNA KOMMUN TYSTAR MEDIA

Det är lördag morgon och vi skriver den 22 november anno 2008. Många händelser med direkt eller indirekt koppling till den 11 september håller på att förändra Sverige. Några av oss känner att det inte går åt rätt håll. Makt, kontroll och elitism har tagit ett grepp om individen med ett lokalt, regionalt och globalt perspektiv. Många blir passiva andra letar fram sina mörka krafter och lägger dem på Sverigedemokraterna. Mitt i allt detta går nu Sollentuna kommun ut och dödar förutsättningarna för medborgarnas fungerande lokal-TV med ett förbud mot politisk granskning. Förbudet består i att journalisten och TV mannen Bo Wanngård måste skriva på ett avtal där han avsäger sig rätten till undersökande reportage, annars får han ingen ekonomisk ersättning. 

Resultatet av Sollentuna kommuns krav är att Bo Wanngård inte ser någon möjlighet att med yrkesheder skriva under avtalet och lokal-TV blir av med en av sina duktiga journalister. Alla som känner mig vet att jag många gånger befunnit mig i polemik med just Bo Wanngård för att jag tyckt att han varit för mjuk i sina intervjuer med politiker och chefer för kommunala bolag. Detta hindrar dock inte att jag högaktar honom, och hans rakryggade förhållningssätt gentemot moderaterna i kommunen som nu försökte tvinga på honom en munkavle stärker den uppfattningen.

I spelet kring media driver nu moderaterna en linje för att låta tysta ner all tänkbar kritik mot kommunens politik. Vi blir fler och fler som ser ett mönster där politikerna Thomas Ardenfors och Benkt Kullgard ligger bakom skeendet. Den förstnämnde är en frireligiös pastor som fick människor att skänka hundratusentals kronor till sekten Stockholm Carisma Center innan de gick i konkurs med 12 miljoner kronor i skulder. Som en dammsugarförsäljare lyckades han övertyga människor om att de skulle bli "Kingdom builders". Den andre är mannen som försöker stänga ute alla ickemoderater i Sollentuna föreningsråd från att medverka i samarbeten kring social ekonomi i Sollentuna kommun.

Kära Sollentunabor det är dags att resa på sig.

OM VI VÅGAR ÖPPNA DÖRREN

Min första blogg skulle jag vilja tillägna öppenheten eller snarare kanske rädslan för den. Var står idag samhällets försvarare både i form av den politiska eliten och försvararna av den vanliga människan i form av folkrörelser och andra organisationer.

I en tid då vi alltmer förvandlas från individer till kunder och folkrörelserna alltmer vänder bort från idén till att på ett ytligt sätt förhålla sig till olika nyttoperspektiv håller någonting viktigt på att komma bort. Några säger säkert att det är en tidstypisk utveckling medan andra skyller på ungdomen. Till dessa människor vill jag bara säga att jag tror att det är skitsnack. Det som händer är att varken journalister, politiker eller folkrörelser har någon koppling till människors vardag. 

Skälen till den instängda och unkna värld som Sverige riskerar att förvandlas till bottnar i bristen på tillit. Alla talar om politikerföraktet, -jag vill tala om medborgarföraktet eller i olika organisationer för medlemsföraktet. När nu t ex Socialdemokraterna med stöd av LO ställer sig bakom Lissabonfördraget hör jag röster över allt bland fackets medlemmar och förbund som inte känner igen sig. Min fråga är varför Irland vågar lita på sina medborgare och hålla en folkomröstning i frågan medan Sverige inte gör det. Nästa fråga är om det är konstigt om detta medborgarförakt föder ett visst politikerförakt. 

Exemplen är många men vad jag vill komma åt är den rädsla som finns för att öppna dörren för varandra. Varför vågar inte etablerade folkrörelser samarbeta med nya nätverk där många unga finner intresse att engagera sig. Varför vågar vi inte låta nätverkens probleminriktade arbetsform ersätta de hierarkiska strukturer som finns på tidningsredaktioner, inom politiken och i folkrörelserna. Kan det vara så att de gatekeepers som sitter på de tunga posterna har blivit mer rädda om lönen och positionen samtidigt som strukturen gör att organisationsegoismen stänger våra ögon.

Av de analyser jag sett kring Barak Obama är det speciellt en slutsats jag fastnar för och det är gräsrotsperspektivet. Barak Obama blev intressant för att han vågade släppa kontrollen och lita på människorna. Han krävde inget monopol för sina tankar, han gav en vision för var och en att arbeta fritt med. Den som fattar det kan förändra Sverige.

Johan Flyckt

Hej och välkommen